chrissys.blogg.se

Ibland får man klara stunder med självinsikt... Man vet vad man gör men inte varför osv. Men ibland fattar man varför...

Alltför ofta kommer jag på mig själv (och många känner säkert igen sig i det) med att stressa och vara flera steg framåt fast det inte en "finns" några fler steg. Kroppen är fysiskt spänd och man skyndar sig göra det man håller på med bara för att hjärnan är någon helt annanstans och man tror att det finns någon anledning att skynda sig.

Skynda sig till vad? Till målet? Vilket mål?...gravstenen eller..? 

 

Jag tror alla har sina olika anledningar osv, jag kan bara utgå ifrån vad jag känner och tänker. Jag tror jag skyndar mig ifrån den känslan som biter mig i hälarna. Känslan jag inte riktigt kan sätta fingret på, men som jag kallar ångest... Varför är den nödvändig att släpa på? Ibland kan man vara stor nog att skaka på huvudet och se bort, men ibland kan den vara extra dryg och ihärdig.
Jag har insett att jag mår som bäst när jag "är påväg". Då är jag lugn, för jag älskar förändringar. Det är det bästa som finns. Står jag still och trampar för länge kommer kompisarna rastlösheten och oron upp. Men ser jag förändringar inom en överskådlig framtid kan jag vara lugn och känna att den lilla känslan som nafsar i hälarna inte kommer hinna ikapp mig. Då kan man ju faktiskt slappna av och gilla läget, eftersom man ändå har försprång.

Det jag däremot inte riktigt vet, är vad jag ska göra när den väl hinner ikapp mig... Just nu är jag iallafall påväg.

 

Varför skriver jag det här i bloggen? Jag vet inte. Jag har alltid ett behov av att ventilera och få ut det jag känner (så det inte byggs upp och blir en tung ryggsäck) och jag skriver mycket när jag är hemma också.

Så jag kan lika gärna skriva det i bloggen för det är inget jag skäms för, tvärtom. Jag tror snarare det finns många som känner likadant.

 

Och just för tillfället ökar jag försprånget ytterligare genom att åka till stan för att träffa Bella m.fl. :)