chrissys.blogg.se

En ganska känslig sak för de flesta är lön och betalning. Inget man gärna pratar om men ibland måste...
De flesta ser det som en självklarhet att betala för tid, arbete, kunskap och material då det gäller jobb som bilmekaniker, elektriker och snickare.
Men då det gäller mer kreativa jobb men som också kräver samma tid, arbete, kunskap och material blir det helt plötsligt andra regler. Även om det inkluderar service och extra engagemang många gånger. Det är verkligen ett jätteroligt jobb, men det är också ett sätt att använda sin utbildning och sina talanger för att leva på. Saker och ting kostar pengar, även för mig och andra som jobbar med kreativa jobb exempelvis makeup artist, frisörer, stylister, konstnärer och fotografer. Inget är gratis, allra minst tid.
Ibland är det värt att jobba utan betalning om det ger något annat; bilder, referenser eller nya kontakter.

De flesta gånger har personer respekt och full förståelse för det! Men andra gånger måste man nästan lite skamligt förklara sig varför man ska ha betalt...! Det kan kännas lite jobbigt att behöva förklara och nästan ursäkta sig för att ta betalt för jobbet man gör.
Lite konstigt om man tänker på det.. Allt kostar som sagt, även min hyra och min mat.

 

Jag träffade en annan frisör förra veckan och vi pratade allmänt om branschen. Sedan säger han att han brukade jobba mer med make up förut men slutade för han orkade inte ta betalningsfrågorna varje gång, så han ledsna. Vilket gör mig lite modfälld att höra då jag fick intrycket av att han var väldigt duktig med make up, och även hår.

Så jag vet att jag talar för fler än bara mig.

Bilden säger ganska mycket,

 

HAHAH jag dör!

Jag och Liselott sitter mitt emot varann som två nördar framför varsin dator. Liselott kommer sedan på att vi har kvar av chokladen och går och hämtar den... Och det finns tre stycken kvar. Båda står och stirrar och vet inte vilken vi ska välja. Så jag tittar på henne och säger "Jag är rädd att det är havssalt på någon av dem... ", Liselott möter blicken och säger "Jag med.. stog precis och tänkte desamma...." Och eftersom havssalt på choklad är sjukt äckligt så blev vi lite tveksamma....

 

 

 

Tillslut tar vi en varsin, tar en tugga och tittar på varann med avsmak.. "Fan vad äcklig..." Därför byter vi choklad, och Liselott undrar om hon vågar ta en bit och frågar om jag har herpes... "Nej" det har jag inte, sedan bryter vi ihop av skratt. När vi åter har hämtat oss tar vi den andres choklad och fyfan, lika äcklig var den.

 

Så finns det en kvar... Den ingen av oss valde från början. Jag ger den till Liselott och säger att hon får börja. Hon tar en tugga.. ser spysjuk ut, så jag frågar "Hur smakar den?" Svaret blir... "Som äckligt knark!!!" Och jag bryter ihop av skratt igen..

 

Kontentan; ÄT aldrig "FIN" CHOKLAD!!!!! Hädanefter gäller bara vanlig hederlig Marabou...

Idag är det precis ett år sedan jag och Liza var på pressreleasen för The girl with the dragon tattoo! Det var verkligen två dagar värda att minnas!!! :)

 

Jag fick äran att styla håret på Stellan Skarsgård och Liza fixade David Fincher. Det var så KUL! :)
Det var så många journalister och jag fattar inte hur de orkar med alla intervjuver.. och detta var för EN enda film. De satt alltså i TVÅ DAGAR och hade ca 4 minuter långa intervjuver med varje journalist. Förstår ni hur mycket intervjuver det blir?! Samma frågor, samma svar hela tiden. Eloge till den!

Så nu brukar jag skryta för mina vänner att "den här saxen har klippt Stellans pollisonger.." :)


Vi knäppte inga idolbilder, men dessa är nära nog... :)

Starstruck....

 

Ibland får man klara stunder med självinsikt... Man vet vad man gör men inte varför osv. Men ibland fattar man varför...

Alltför ofta kommer jag på mig själv (och många känner säkert igen sig i det) med att stressa och vara flera steg framåt fast det inte en "finns" några fler steg. Kroppen är fysiskt spänd och man skyndar sig göra det man håller på med bara för att hjärnan är någon helt annanstans och man tror att det finns någon anledning att skynda sig.

Skynda sig till vad? Till målet? Vilket mål?...gravstenen eller..? 

 

Jag tror alla har sina olika anledningar osv, jag kan bara utgå ifrån vad jag känner och tänker. Jag tror jag skyndar mig ifrån den känslan som biter mig i hälarna. Känslan jag inte riktigt kan sätta fingret på, men som jag kallar ångest... Varför är den nödvändig att släpa på? Ibland kan man vara stor nog att skaka på huvudet och se bort, men ibland kan den vara extra dryg och ihärdig.
Jag har insett att jag mår som bäst när jag "är påväg". Då är jag lugn, för jag älskar förändringar. Det är det bästa som finns. Står jag still och trampar för länge kommer kompisarna rastlösheten och oron upp. Men ser jag förändringar inom en överskådlig framtid kan jag vara lugn och känna att den lilla känslan som nafsar i hälarna inte kommer hinna ikapp mig. Då kan man ju faktiskt slappna av och gilla läget, eftersom man ändå har försprång.

Det jag däremot inte riktigt vet, är vad jag ska göra när den väl hinner ikapp mig... Just nu är jag iallafall påväg.

 

Varför skriver jag det här i bloggen? Jag vet inte. Jag har alltid ett behov av att ventilera och få ut det jag känner (så det inte byggs upp och blir en tung ryggsäck) och jag skriver mycket när jag är hemma också.

Så jag kan lika gärna skriva det i bloggen för det är inget jag skäms för, tvärtom. Jag tror snarare det finns många som känner likadant.

 

Och just för tillfället ökar jag försprånget ytterligare genom att åka till stan för att träffa Bella m.fl. :)

 

Skön dag! Sol ute, sol i sinne!

 

Idag ska jag göra fina folk fina i håret då det är julfest på Grand! Det ska bli så roligt, börjar klia i fingrarna.. :)

Jag kan inte säga att jag direkt känner någon julstämning, men jag börjar längta till julen och julpartaj. Woohaaa!

 

 

 

 

Jag älskar deras podcast och jag kan inte säga det tillräckligt många gånger. Jag älskar att lyssna när de analyserar sönder allt i minsta detalj och att man känner igen sig i det. De säger saker som man tänker men inte riktigt pratar eller disskuterar om. Jag vill så himla gärna hoppa in och vara med. 

 
En gammal kompis sa till mig för några år sedan att jag alltid säger saker som man tänker men som man inte pratar högt om. Hahaha, men det har jag ju lärt mig vid det här laget att jag inte har några spärrar eller någon självuppfattning längre...

 

 

VISSA grejer är bara sånna himla sammanträffanden.

Tillexempel när man tänker på en person, sen så ringer den två timmar senare. Eller om man tänker "min buss är aldrig sen.." så är bussen såklart skitsen när man ska på den.

En sån grej hände mig idag fast det gav mig en hjärtattack.

 

 

 

 

Sitter och har precis rensat gamla datorn på bilder och fört över till nya. Hittade sjukt gamla bilder! Bilder som legat låååångt in bland alla mappar, så det var som en labyrint att hitta de äldsta bilderna.

På första bilden är jag 14 år, gick i högstadiet i Alfta och min kära mor fick stå ut med att vara frisör på mitt kommando (redan här körde jag en dipdye, som jag har nu, fast i färg)

 

 

 

Jag är egentligen ingen filmmänniska.. Det brukar sluta med att jag somnar eller tappar fokus och går iväg och gör något annat.

Men igår följde jag med Liselott och såg nya Bondfilmen Skyfall på biograf Saga.

 

Den är så jäkla BRA! Se den! +++++ 
Blev impad redan i början av filmen. Bara introt blev man helt hypnotiserad av! Summa av allt: coolt.

 

 

 

 

 

 

En kudde och en minibricka fick jag med mig hem, älskar dem!!! Det är så coolt att ett barndomsfotografi på Fridas mamma är med i mönstret på brickan.
FilurDesign, the next big thing ;)

 

Jo, jag tänkte att jag skulle skriva det jag skrev igår men som försvann. Det kanske var så surrig text så det inte ville sparas ;P

Jag ville berätta om min "aha-upplevelse" som jag fick igår. Ni vet när städar, plockar eller gör något annat och man låter tankarna virvla fritt om allt mellan himmel och jord. Den här gången stod jag och sorterade kläder på jobbet då jag fick den där "aha"-känslan.

Så, vad vet man egentligen?.... alltså, egentligen? Vi vet det vi ser, hör och känner. Inte ens det är egentligen inte svart på vitt. Så vi tror alltså att vi vet. Allt ifrån småsaker till större saker. Alla "vet", men alla har olika referensramar.
Hur kan vi då veta vad som är bäst för var och en av oss? Min "aha-upplevelse" var alltså att jag kom på att jag inte vet vad som egentligen vore bäst för mig. Jag såklart har en idé över det och jag tror jag vet vad som är bäst för mig.. Men tänk om andra alternativ vore mycket bättre? Som jag inte ens ser för jag bara är helt insnöad på vad jag TROR att jag vet är bäst? 
För jag tror jag vet hur jag vill bo, vill jobba med, leva som och hur mitt liv "borde" vara.. Men jag kände då, och känner än, att jag kan faktiskt välkomna det som kommer till mig. För det är det liv jag lever, och vad vore inte bättre än att bara ta vara på allt omkring och allt man får.

Lika tanken på att en och samma bilkö kan upplevas på flera olika vis tycker jag är helt fascinerande! Ena föraren är skitstressad och tycker det går långsamt, den andre tycker det är skönt att slappna av lite och tycker de känns bra, den tredje passar på att ringa och vara social, den fjärde njuter av lugnet och ensamheten i bilen... Alltså en och samma bilkö blir vad man gör den till! Den går inte att påverka och den tar den tid den tar. Deal with it! Och den tanken kan man ju sätta i de flesta andra sammanhang i livet...

För mig är den känslan befriande och så otroligt lättande. Jag kan alltså kontrollera och skapa situationerna jag hamnar i, och själv bestämma min reaktion utifrån det. Jag blir inspirerad av det.

Om din väg är fylld av fallgropar, kanske är det dags att titta lite åt sidan istället? De fallgroparna kanske ger dig möjligheten att se den bättre vägen. 

 

okej, nu fick jag ur mig det. Hörs :)

Jag skrev världens längsta inlägg, men allt raderades tydligen.

No further comment. Godnatt. 

 

 

 

 

 

Jag älskar vintern. Och vår, sommar och höst.

 

Och jag älskar att hitta på bilder som inspirerar.

 

Har kommit tillbaka till Stockholm och det första vi ser är norrsken. Var tvungen att fota för det var så fint tillsammans med den glittrande snön i luften. Det var 10 gånger finare i verkligheten än på bild kan tilläggas.. (trots mitt fina instagramfilter)